👑 Uttara Kanda Sarga 72 22 shlokas
तं शयानं नरव्याघ्रं निद्रा नाभ्यागमत्तदा । चिन्तयन्तमनेकार्थं रामगीतमनुत्तमम् ।। 7.72.1 ।।
taṃ śayānaṃ naravyāghraṃ nidrā nābhyāgamattadā | cintayantamanekārthaṃ rāmagītamanuttamam || 7.72.1 ||
Translation
As that tiger among men lay down, sleep did not come to him then, for he was pondering over the many meanings of that incomparable song of Rama.
तस्य शब्दं सुमधुरं तन्त्रीलयसमन्वितम् । श्रुत्वा रात्रिर्जगामाशु शत्रुघ्नस्य महात्मनः ।। 7.72.2 ।।
tasya śabdaṃ sumadhuraṃ tantrīlayasamanvitam | śrutvā rātrirjagāmāśu śatrughnasya mahātmanaḥ || 7.72.2 ||
Translation
Hearing that very sweet sound, accompanied by the rhythm of strings, the night passed swiftly for the great-souled Shatrughna.
तस्यां निशायां व्युष्टायां कृत्वा पौर्वाह्णिकं क्रमम् । उवाच प्राञ्जलिर्वाक्यं शत्रुघ्नो मुनिपुङ्गवम् ।। 7.72.3 ।।
tasyāṃ niśāyāṃ vyuṣṭāyāṃ kṛtvā paurvāhṇikaṃ kramam | uvāca prāñjalirvākyaṃ śatrughno munipuṅgavam || 7.72.3 ||
Translation
When that night had dawned, having performed the morning rites, Shatrughna with folded hands spoke these words to that bull among sages:
भगवन्द्रष्टुमिच्छामि राघवं रघुनन्दनम् । त्वया ऽनुज्ञातुमिच्छामि सहैभिः संशितव्रतैः ।। 7.72.4 ।।
bhagavandraṣṭumicchāmi rāghavaṃ raghunandanam | tvayā 'nujñātumicchāmi sahaibhiḥ saṃśitavrataiḥ || 7.72.4 ||
Translation
"O blessed one, I wish to behold Raghava, the delight of the Raghus. I wish to be granted leave by you, together with these men of firm vows."
इत्येवंवादिनं तं तु शत्रुघ्नं शत्रुतापनम् । वाल्मीकिः सम्परिष्वज्य विससर्ज च राघवम् ।। 7.72.5 ।।
ityevaṃvādinaṃ taṃ tu śatrughnaṃ śatrutāpanam | vālmīkiḥ sampariṣvajya visasarja ca rāghavam || 7.72.5 ||
Translation
As Shatrughna, the scorcher of foes, spoke in this manner, Valmiki embraced him and gave the descendant of Raghu leave to depart.
सो ऽभिवाद्य मुनिश्रेष्ठं रथमारुह्य सुप्रभम् । अयोध्यामगमत्तूर्णं राघवोत्सुकदर्शनः ।। 7.72.6 ।।
so 'bhivādya muniśreṣṭhaṃ rathamāruhya suprabham | ayodhyāmagamattūrṇaṃ rāghavotsukadarśanaḥ || 7.72.6 ||
Translation
Having saluted that best of sages and mounted his splendid chariot, he went swiftly to Ayodhya, eager to behold Raghava.
स प्रविष्टः पुरीं रम्यां श्रीमानिक्ष्वाकुनन्दनः । प्रविवेश महाबाहुर्यत्र रामो महाद्युतिः ।। 7.72.7 ।।
sa praviṣṭaḥ purīṃ ramyāṃ śrīmānikṣvākunandanaḥ | praviveśa mahābāhuryatra rāmo mahādyutiḥ || 7.72.7 ||
Translation
That illustrious delight of the Ikshvakus, having entered the lovely city, the mighty-armed one went in to where Rama of great splendor was.
स रामं मन्त्रिमध्यस्थं पूर्णचन्द्रनिभाननम् । पश्यन्नमरमध्यस्थं सहस्रनयनं यथा ।। 7.72.8 ।।
sa rāmaṃ mantrimadhyasthaṃ pūrṇacandranibhānanam | paśyannamaramadhyasthaṃ sahasranayanaṃ yathā || 7.72.8 ||
Translation
He gazed upon Rama, seated in the midst of his ministers, his face like the full moon, as one might behold the thousand-eyed Indra seated in the midst of the gods.
सो ऽभिवाद्य महात्मानं ज्वलन्तमिव तेजसा । उवाच प्राञ्जलिर्वाक्यं रामं सत्यपराक्रमम् ।। 7.72.9 ।।
so 'bhivādya mahātmānaṃ jvalantamiva tejasā | uvāca prāñjalirvākyaṃ rāmaṃ satyaparākramam || 7.72.9 ||
Translation
Having saluted that great soul, who blazed as it were with splendor, Shatrughna, with joined palms, spoke these words to Rama, whose valor was true.
यदाज्ञप्तं महाराज सर्वं तत्कृतवानहम् । हतः स लवणः पापः पुरी चास्य निवेशिता ।। 7.72.10 ।।
yadājñaptaṃ mahārāja sarvaṃ tatkṛtavānaham | hataḥ sa lavaṇaḥ pāpaḥ purī cāsya niveśitā || 7.72.10 ||
Translation
Whatever you commanded, O great king, all of that I have accomplished: the wicked Lavana has been slain, and his city has been settled and established.
द्वादशैते गता वर्षास्त्वां विना रघुनन्दन । नोत्सहेयमहं वस्तुं त्वया विरहितो नृप ।। 7.72.11 ।।
dvādaśaite gatā varṣāstvāṃ vinā raghunandana | notsaheyamahaṃ vastuṃ tvayā virahito nṛpa || 7.72.11 ||
Translation
These twelve years have passed away apart from you, O delight of the Raghus; I cannot bear to dwell separated from you, O king.
स मे प्रसादं काकुत्स्थ कुरुष्वामितविक्रम । मातृहीनो यथा वत्सो न चिरं प्रवसाम्यहम् ।। 7.72.12 ।।
sa me prasādaṃ kākutstha kuruṣvāmitavikrama | mātṛhīno yathā vatso na ciraṃ pravasāmyaham || 7.72.12 ||
Translation
Show me your favor, O Kakutstha of measureless might; like a calf bereft of its mother, let me not dwell abroad for long.
एवं ब्रुवाणं शत्रुघ्नं परिष्वज्येदमब्रवीत् । मा विषादं कृथाः शूर नैतत्क्षत्रियचेष्टितम् ।। 7.72.13 ।।
evaṃ bruvāṇaṃ śatrughnaṃ pariṣvajyedamabravīt | mā viṣādaṃ kṛthāḥ śūra naitatkṣatriyaceṣṭitam || 7.72.13 ||
Translation
To Shatrughna, who spoke thus, Rama, embracing him, said this: "Do not give way to grief, O hero; this is not the conduct of a Kshatriya."
नावसीदन्ति राजानो विप्रवासेषु राघव । प्रजा नः परिपाल्या हि क्षत्रधर्मेण राघव ।। 7.72.14 ।।
nāvasīdanti rājāno vipravāseṣu rāghava | prajā naḥ paripālyā hi kṣatradharmeṇa rāghava || 7.72.14 ||
Translation
"Kings do not sink down despondent during their absences abroad, O Raghava; for our subjects must be protected by us according to the Kshatriya's dharma, O Raghava."
काले काले तु मां वीर अयोध्यामवलोकितुम् । आगच्छ त्वं नरश्रेष्ठ गन्तासि च पुरं तव ।। 7.72.15 ।।
kāle kāle tu māṃ vīra ayodhyāmavalokitum | āgaccha tvaṃ naraśreṣṭha gantāsi ca puraṃ tava || 7.72.15 ||
Translation
"From time to time, O hero, O best of men, come to look upon me in Ayodhya, and then you shall return to your own city."
ममापि त्वं सुदयितः प्राणैरपि न संशयः । अवश्यं करणीयं च राज्यस्य परिपालनम् ।। 7.72.16 ।।
mamāpi tvaṃ sudayitaḥ prāṇairapi na saṃśayaḥ | avaśyaṃ karaṇīyaṃ ca rājyasya paripālanam || 7.72.16 ||
Translation
"You too are dearer to me than my very life, of this there is no doubt; yet the governance of a kingdom must without fail be carried out."
तस्मात्त्वं वस काकुत्स्थ सप्तरात्रमिहावस । ऊर्ध्वं गन्तासि मधुरां सभृत्यबलवाहनः ।। 7.72.17 ।।
tasmāttvaṃ vasa kākutstha saptarātramihāvasa | ūrdhvaṃ gantāsi madhurāṃ sabhṛtyabalavāhanaḥ || 7.72.17 ||
Translation
"Therefore dwell here, O Kakutstha; abide here for seven nights, and afterward you shall go to Madhura together with your attendants, your army, and your conveyances."
रामस्यैतद्वचः श्रुत्वा धर्मयुक्तं मनोगतम् । शत्रुघ्नो दीनया वाचा बाढमित्येव चाब्रवीत् ।। 7.72.18 ।।
rāmasyaitadvacaḥ śrutvā dharmayuktaṃ manogatam | śatrughno dīnayā vācā bāḍhamityeva cābravīt || 7.72.18 ||
Translation
Having heard these words of Rama, righteous and from the heart, Shatrughna, in a sorrowful voice, said only, "So be it."
सप्तरात्रं च काकुत्स्थो राघवस्य यथाज्ञया । उष्य तत्र महेष्वासो गमनायोपचक्रमे ।। 7.72.19 ।।
saptarātraṃ ca kākutstho rāghavasya yathājñayā | uṣya tatra maheṣvāso gamanāyopacakrame || 7.72.19 ||
Translation
And the mighty archer Kakutstha, in accordance with Raghava's command, having stayed there for seven nights, made ready to depart.
आमन्त्र्य तु महात्मानं रामं सत्यपराक्रमम् । भरतं लक्ष्मणं चैव महारथमुपारुहत् ।। 7.72.20 ।।
āmantrya tu mahātmānaṃ rāmaṃ satyaparākramam | bharataṃ lakṣmaṇaṃ caiva mahārathamupāruhat || 7.72.20 ||
Translation
Having taken leave of the great-souled Rama, whose valor was true, and of Bharata and Lakshmana, he mounted his great chariot.
दूरमाभ्यामनुगतो लक्ष्मणेन महात्मना । भरतेन च शत्रुघ्नो जगामाशु पुरं ततः ।। 7.72.21 ।।
dūramābhyāmanugato lakṣmaṇena mahātmanā | bharatena ca śatrughno jagāmāśu puraṃ tataḥ || 7.72.21 ||
Translation
Followed for a long way by the great-souled Lakshmana and by Bharata, Shatrughna then swiftly went on to his city.
इत्यार्षे श्रीमद्रामायणे वाल्मीकीये आदिकाव्ये श्रीमदुत्तरकाण्डे द्विसप्ततितमः सर्गः ।। 72 ।।
ityārṣe śrīmadrāmāyaṇe vālmīkīye ādikāvye śrīmaduttarakāṇḍe dvisaptatitamaḥ sargaḥ || 72 ||
Translation
Thus in the sacred Shrimad Ramayana, the first poem composed by Valmiki, in the venerable Uttara Kanda, ends the seventy-second sarga.
© Ramayana.info · Made with devotion 🙏 जय श्री राम